Jag har aldrig varit i Rom tidigare. Men i helgen har jag varit i denna fantastiska stad, och jag lär komma tillbaka!
Jag har heller aldrig varit i Engelbrektskyrkan tidigare, men igår kväll var jag där och lyssnade till samtalet mellan Eva Brunne, Jimmie Åkesson och Marcei Zaremba.
Man kan hoppas att detta samtal var en viktig start på något gott, en hel del bra saker sades, men i ärlighetens namn var det ett ganska lamt och tråkigt samtal. Marcei Zaremba, vars artikel i DN publicerades strax efter det att Sverigedemokraterna demonstrativt marscherat ut ur Storkyrkan, var den som hade mest att tillföra i mina öron.
”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skrev Zaremba i DN strax efter det att SD marscherat ut ur Storkyrkan. Läs här för den som missat.
Klokt. Hur ogärna vi än vill ha SD i riksdagen.
Zaremba uttrycker en klarsynthet jag är glad över att se i svensk debatt, som ser den "mobbingmentalitet" vi så lätt lägger oss till med som människor. Hur goda avsikter vi än må ha. Vi "goda" människor tar oss rätten att (för att återknyta till mitt förra blogginlägg) kasta första stenen och dela upp i "vi" och "dom", svart och vitt, ont och gott. För den goda sakens skull, som vi ser det...
tisdag 25 januari 2011
torsdag 20 januari 2011
Första stenen?
Idag skrivs det en del om synd och bikt i Kyrkans tidning.
Jag läser debattartikeln av Mats Rimborg, som tycker att det är dags att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. Han frågar sig varför prästerna ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter.
Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..
I själavården ska jag ha möjlighet att bli mött som fullvärdig människa. Oavsett vad jag bär med mig av händelser, vad jag gjort eller vad som gjorts emot mig. Själavården ska kunna vara den platsen där människovärdet är okränkbart. Men kyrkan ska alltid förmedla NÅD och inte dom. Och visst, det är här som det kan kännas orättvist gentemot ett förmodat offer, att det inte är vi som människor som ska döma...
Det skrivs också om syndabekännelsen i veckans nummer av KT. Det pågår ju diskussioner om att ta bort denna. Det vore ytterst olyckligt, anser jag. Någon behöver tänka väldigt klokt väldigt snabbt för att lyfta fram nya tankar om synden i vår inomkyrkliga teologiska debatt! Men i dagens KT föreslår Anders Bergstedt att lyfta fram bikten istället och att det är där syndabekännelsen hör hemma. Intressant tanke att lyfta fram bikten mer, även om jag inte tror helt och fullt på den då den kan göra förlåtelsen än mer svårtillgänglig.
Om man sammanför dessa två tankar, viljan att ta bort den absoluta tystnadsplikten med viljan att ta bort syndabekännelsen (utan att ha belägg för det, tycker jag mig se att dessa åsikter ibland sammanfaller), får vi ett resonemang som mynnar ut i; Döm gärna andra, men inte mig.
Men, jag vill minnas att Jesus sa motsatsen: Den som är utan synd kastar första stenen...
Jag läser debattartikeln av Mats Rimborg, som tycker att det är dags att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. Han frågar sig varför prästerna ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter.
Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..
I själavården ska jag ha möjlighet att bli mött som fullvärdig människa. Oavsett vad jag bär med mig av händelser, vad jag gjort eller vad som gjorts emot mig. Själavården ska kunna vara den platsen där människovärdet är okränkbart. Men kyrkan ska alltid förmedla NÅD och inte dom. Och visst, det är här som det kan kännas orättvist gentemot ett förmodat offer, att det inte är vi som människor som ska döma...
Det skrivs också om syndabekännelsen i veckans nummer av KT. Det pågår ju diskussioner om att ta bort denna. Det vore ytterst olyckligt, anser jag. Någon behöver tänka väldigt klokt väldigt snabbt för att lyfta fram nya tankar om synden i vår inomkyrkliga teologiska debatt! Men i dagens KT föreslår Anders Bergstedt att lyfta fram bikten istället och att det är där syndabekännelsen hör hemma. Intressant tanke att lyfta fram bikten mer, även om jag inte tror helt och fullt på den då den kan göra förlåtelsen än mer svårtillgänglig.
Om man sammanför dessa två tankar, viljan att ta bort den absoluta tystnadsplikten med viljan att ta bort syndabekännelsen (utan att ha belägg för det, tycker jag mig se att dessa åsikter ibland sammanfaller), får vi ett resonemang som mynnar ut i; Döm gärna andra, men inte mig.
Men, jag vill minnas att Jesus sa motsatsen: Den som är utan synd kastar första stenen...
fredag 14 januari 2011
Svåra texter, svåra människor...
Ibland predikar jag över texter som det finns hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som texten nu på söndag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.
Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna. Kul
Nästa år, första årgångens texter, kommer det handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.
Båda har ganska givna kopplingar till temat som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter. Gah! Jag tycker Jesus är ur-snurrig just här (Joh 5:31-36)!
Men, det som är så fascinerande då, om man tar sig tid och vågar närma sig dessa till synes stendöda, snurriga och ibland tråkiga och intetsägande texter, är att de ofta öppnar sig som ett vattenflöde när man börjar nysta i dem. I det till synes intetsägande och tråkiga, finns enorma mängder vishet att ta till sig av där bakom!
Bibelns texter (och en del andra texter också för den delen) är som människor, och bör behandlas därefter. De mest intetsägande kan vara de som har det mest oväntade att komma med. Halmepistlar kan rymma livsvisdom. Det mest makabra och ödesmättade kan i rätt ljus bli till det mest glädjefyllda.
Jag får därför allergiska utslag när man börjar ignorera texter därför att de är problematiska. För jag tror nämligen att steget då inte är långt förrän vi gör detsamma med människor.
Därför vill jag fortsätta att ta mig tid för och intressera mig för texter såväl som människor. Ta mig tid för att fascineras och hänföras över det jag först inte förstår. Närma mig med nyfikenhet och omsorg. Försöka förstå utifrån bakgrund och situation. Ibland blir man ju lite trotsig också. Både mot människor och mot texter. Men det går för det mesta att försonas och tyder kanske rent av på ett igenkännande och en närhet man först inte vill kännas vid. Det kan ibland hända också, att man glömt att det också är viktigt att förstå sig själv utifrån sin bakgrund, situation och närma sig själv med omsorg. Det underlättar en hel del. Ibland orkar man förstås inte! Men tänk; det är då min egen förlust...
Dags att skriva klart predikan nu...Jag tror att jag och Johannes har brottats klart för den här gången.
Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna. Kul
Nästa år, första årgångens texter, kommer det handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.
Båda har ganska givna kopplingar till temat som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter. Gah! Jag tycker Jesus är ur-snurrig just här (Joh 5:31-36)!
Men, det som är så fascinerande då, om man tar sig tid och vågar närma sig dessa till synes stendöda, snurriga och ibland tråkiga och intetsägande texter, är att de ofta öppnar sig som ett vattenflöde när man börjar nysta i dem. I det till synes intetsägande och tråkiga, finns enorma mängder vishet att ta till sig av där bakom!
Bibelns texter (och en del andra texter också för den delen) är som människor, och bör behandlas därefter. De mest intetsägande kan vara de som har det mest oväntade att komma med. Halmepistlar kan rymma livsvisdom. Det mest makabra och ödesmättade kan i rätt ljus bli till det mest glädjefyllda.
Jag får därför allergiska utslag när man börjar ignorera texter därför att de är problematiska. För jag tror nämligen att steget då inte är långt förrän vi gör detsamma med människor.
Därför vill jag fortsätta att ta mig tid för och intressera mig för texter såväl som människor. Ta mig tid för att fascineras och hänföras över det jag först inte förstår. Närma mig med nyfikenhet och omsorg. Försöka förstå utifrån bakgrund och situation. Ibland blir man ju lite trotsig också. Både mot människor och mot texter. Men det går för det mesta att försonas och tyder kanske rent av på ett igenkännande och en närhet man först inte vill kännas vid. Det kan ibland hända också, att man glömt att det också är viktigt att förstå sig själv utifrån sin bakgrund, situation och närma sig själv med omsorg. Det underlättar en hel del. Ibland orkar man förstås inte! Men tänk; det är då min egen förlust...
Dags att skriva klart predikan nu...Jag tror att jag och Johannes har brottats klart för den här gången.
måndag 10 januari 2011
Snart är våren här!
Det är inte alls lika vackert ute längre, sen snön försvunnit. Men ooooh vad jag gladdes åt årets första löparrunda! Den gick runt riddarfjärden och tog avsevärt längre tid än den före vintern. Men nästan helt is- och halkfritt var det! Bakslag och mera snöoväder lär säkert komma, men oavsett detta vill jag påminna mig själv och andra om att våren snart är här!
Helt riktigt. Jag är inte någon vän av vintern. Särskilt inte när julen är över. Därför tog jag fasta på nedanstående citat, som jag läste idag:

"På våren går naturen i blom, den finner sig själv...När människan stelnat och har långt till sig själv i oförlösta bindningar, kommer hennes liv att stå i ett spänningsförhållande till våren som bara leker fram livet. Men våren tar ingen hänsyn till människans inre kamp. Den väller fram, utan att kunna hejdas."
Ur: Dietrich Bonhoeffer, Tankar om en 1900-talsmartyr. Av Martin Lind
Helt riktigt. Jag är inte någon vän av vintern. Särskilt inte när julen är över. Därför tog jag fasta på nedanstående citat, som jag läste idag:
"På våren går naturen i blom, den finner sig själv...När människan stelnat och har långt till sig själv i oförlösta bindningar, kommer hennes liv att stå i ett spänningsförhållande till våren som bara leker fram livet. Men våren tar ingen hänsyn till människans inre kamp. Den väller fram, utan att kunna hejdas."
Ur: Dietrich Bonhoeffer, Tankar om en 1900-talsmartyr. Av Martin Lind
tisdag 4 januari 2011
Beth-el
Gud har nog i alla tider stämt möte med människan. Den vanliga människan. Vare sig hon varit beredd på det eller ej.
Vare sig mötet skett efter klättring till ett berg, efter vandring i öknen, på flykt i vildmarken eller i brottning om natten, verkar sällan mötet vara särskilt väntat. Inte heller är det särskilt bekvämt. Inte ger det guld eller gröna skogar.
Det är ett möte. Som inte kan göras ogjort men som för mot en ny riktning och fyller människan med vördnad.
Efter detta överväldigande vill människan genast göra som människor gör. GÖRA. SKAPA. EFTERLIKNA. Ofta byggs ett hus. Åtminstone ett tält, eller ett altare. Som om hon vill förkroppsliga, föreviga detta hon just varit med om.
Människan vill skapa åt den skapande. För att minnas, för att återskapa, återuppleva, återgälda?
Men människan kan inte vare sig återskapa eller åtgälda.
"Här är porten till himlen. Här bor Gud", säger Jakob där han mött Gud i natten och han kallar platsen Beth-el. Guds hus.
Gud blir människa. För att berätta och visa att porten till himlen finns i människan.
Kanske är det därför Jesus blir så ursinnig när han kommer till templet, Guds Hus. För de verkade inte se att det var i människorna porten fanns. Här bodde istället korruption och girighet. Han kastade ut dem alla. Ut ur Guds hus.
Någon vill bygga en hydda åt Gud, för att hålla kvar, hålla fast.
Men om Gud måste man släppa taget. Gud ska inte hållas kvar. Gud ska bäras ut till människorna. Försiktigt, med varsamhet, som vore han ett barn. Han ÄR ett barn!
Guds Hus är inte byggnaden. Även om det byggda kan påminna och väcka minnet tillbaka.
Guds Hus är människorna, som är i världen, som söker sig till byggnaden, till varandra. För att få stöd, kraft och mod. Ork att vara Guds Hus i världen.
Guds Hus. Beth-el. Platsen där Gud bor.
Och i Guds hus är allt heligt.
Guds hus?
Guds hus?
Guds hus?
fredag 31 december 2010
Öppen öppenhet, ett gott slut och ett gott nytt!
Nyårsafton och en tid för eftertanke och reflektion över året som gått, och det som ligger framför.
Löften och förhoppningar. Genom att se tillbaka, lämna somligt bakom, ta med annat som erfarenheter finns alla möjligheter att möta det nya året med öppenhet och nyfikenhet.
Carolina Johansson har idag intressanta och kloka funderingar kring öppenhet på sin blogg. Hon frågar sig vad vi gör med de tvärsäkert öppna. Det handlar om att Dalai Lama ska medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka. Vad betyder ordet öppen?
Jag tror på öppenhet som nyfikenhet. Ibland anar jag (och jag tror att det är den Carolina också ser) en öppenhet som snuddar vid fundamentalism, en frihetstörst som tangerar besatthet, ett jagande efter rättigheter som inte skyr några gränser vare sig av respekt eller omsorg.
Fundamentalistisk öppenhet blir snarare en lömsk slutenhet, besatt frihetstörst blir i sig en boja, jagandet efter rättigheter blir så lätt besvikelse över att inget kan tas för givet och vi missar istället att allt är oss givet!
Jag har i princip inget emot att kunna fira gudstjänst med vare sig Dalai Lama eller människor av annan religion. Snarare är jag för dessa och alla möten över gränser. Jag tror att de behöver präglas av djup ömsesidig respekt, där också ordet självrespekt av orerhörd vikt! Många gånger är jag däremot tveksam till förhållningssättet, diskussionen och upplägget kring det hela. Göran Skytte, som i många "öppna" kretsar ibland anklagas för att vara motsatsen till öppen, skriver för övrigt också intressant i dagens Svd om religionsmöten. Läs HÄR.
Friheten finns inom oss. För mig hänger öppenhet tätt samman med trygghet. Vilket inte är det samma som självsäker övertygelse alla gånger.
Det är heller inte med självsäker övertygelse som jag möter 2011. Men med en trygghet och förvissning om att jag ska få styrka och hjälp att hantera det svåra som kommer, varvat med glädje över det goda. Så vågar jag vara öppen och nyfiken inför året som ligger framför.
Kanske var det ingen som hängde med i dessa mina kopplingar. Knappt jag själv.
Jag hoppas i alla fall och tror på ett gott slut och ett gott nytt 2011 och önskar dig detsamma!
Löften och förhoppningar. Genom att se tillbaka, lämna somligt bakom, ta med annat som erfarenheter finns alla möjligheter att möta det nya året med öppenhet och nyfikenhet.
Carolina Johansson har idag intressanta och kloka funderingar kring öppenhet på sin blogg. Hon frågar sig vad vi gör med de tvärsäkert öppna. Det handlar om att Dalai Lama ska medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka. Vad betyder ordet öppen?
Jag tror på öppenhet som nyfikenhet. Ibland anar jag (och jag tror att det är den Carolina också ser) en öppenhet som snuddar vid fundamentalism, en frihetstörst som tangerar besatthet, ett jagande efter rättigheter som inte skyr några gränser vare sig av respekt eller omsorg.
Fundamentalistisk öppenhet blir snarare en lömsk slutenhet, besatt frihetstörst blir i sig en boja, jagandet efter rättigheter blir så lätt besvikelse över att inget kan tas för givet och vi missar istället att allt är oss givet!
Jag har i princip inget emot att kunna fira gudstjänst med vare sig Dalai Lama eller människor av annan religion. Snarare är jag för dessa och alla möten över gränser. Jag tror att de behöver präglas av djup ömsesidig respekt, där också ordet självrespekt av orerhörd vikt! Många gånger är jag däremot tveksam till förhållningssättet, diskussionen och upplägget kring det hela. Göran Skytte, som i många "öppna" kretsar ibland anklagas för att vara motsatsen till öppen, skriver för övrigt också intressant i dagens Svd om religionsmöten. Läs HÄR.
Friheten finns inom oss. För mig hänger öppenhet tätt samman med trygghet. Vilket inte är det samma som självsäker övertygelse alla gånger.
Det är heller inte med självsäker övertygelse som jag möter 2011. Men med en trygghet och förvissning om att jag ska få styrka och hjälp att hantera det svåra som kommer, varvat med glädje över det goda. Så vågar jag vara öppen och nyfiken inför året som ligger framför.
Kanske var det ingen som hängde med i dessa mina kopplingar. Knappt jag själv.
Jag hoppas i alla fall och tror på ett gott slut och ett gott nytt 2011 och önskar dig detsamma!
söndag 26 december 2010
Julnattens mysterium
Så mörk är natten i midvintertid....
Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..
Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.
"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...
På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.
"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.
Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.
I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.
Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.
Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.
I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.
"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...
Predikan finns här att läsa för den som vill.
Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..
Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.
"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...
På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.
"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.
Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.
I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.
Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.
Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.
I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.
"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...
Predikan finns här att läsa för den som vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
