Döden, döden, döden, livet, livet, livet

Det är mycket död nu. I helgen var det Alla själars dag, vilken jag predikade över och höstlöven påminner om att sommaren är, just det, död. Har haft några samtal med vänner senaste tiden om hur närvaron av död faktiskt gjort att man insett det stora med livet.

Döden gör sig ständigt påmind, men vi försöker också ständigt ignorera den. Allt som påminner om dödlighet och förgänglighet vill vi inte ha med att göra i vår tid, i vårt land. En av mina goda vänner kommer från Mexico. Där dansar man och festar med de döda på "De dödas dag", som är motsvarigheten till vår Alla själars dag.

Bissart! Det tänkte jag i alla fall första gången jag hörde om det. Men kanske är det inte så bissart egentligen?

Döden tillhör livet, liksom mat, fest och sång tillhör livet. Genom att festa med de döda, hyllar man dem så som de skulle velat bli firade när de fanns i livet. Min vän skulle säga ungefär: Livet är tufft, livet är orättvist, döden är tung. Ja, men det är också en naturlig del av livet. Låt oss därför sörja, men låt oss också därför leva livet här och nu! Livet går inte i repris.

Med döden är det som med livet. De finns där. Sida vid sida. Genom att acceptera att döden finns, genom att acceptera att allt är förgängligt kan vi också se och ta tillvara på livet här och nu!