Dogmens vara eller icke vara

Att ta dogmer och läror på allvar är att erkänna att vi inte är en avskiljd del av tiden och verkligheten. Det är att sätta sig själv i ett sammanhang och tro att vi är varken mer eller mindre viktiga än andra människor i andra tider, i andra delar av vår värld.

Dogmer och läror är erfarenheter av livet som människor sammanfattat och delat med sig av till sin omvärld, till sin eftervärld. Vi är del av denna samma verklighet.

Problemet med dogmer är att de ofta är formulerade av en väldigt homogen massa, en massa som inte talar för hela mänsklighetens erfarenheter.

Det blir lite lustigt idag bara, när samma homogena massa plötsligt bestämmer att vi ska kasta ut dogmerna och läran. Att vi inte behöver dem. När samma homogena massa dessutom, utan att de själva verkar se det, återigen vill bestämma vad den övriga världen ska lägga för tolkning av sina dogmer och läror...

Däremot kan och måste dogmer och läror alltid omdefinieras och förstås utifrån den tid de lever i.

Men om vi inte orkar lyssna på dem som levt före oss, hur ska vi då orka lyssna på dem som lever här och nu men som inte tänker som oss? Då är ödmjukheten långt borta men hybris väntar runt hörnet.

Två öron. En mun. TIO FINGRAR!!!