Misericordia

Blev glad när jag hittade David Harris musik på Youtube!

I tunnelbanan, morgonrusning, förra vintern. Glåmiga ansikten. Jag var sen som vanligt, irriterad. Davids Litania (Herre förbarma dig) i Ipoden och plötsligt hör jag att han sjunger till mig. Till oss. Till alla i tunnelbanan. Jag får en känsla av samhörighet. Där var vi, på tunnelbanan, trötta, glåmiga, irriterade, var och en i sin situation. På väg till våra jobb, skolor. Redo att försöka orka med ännu en dag...Alla oss sjöng David för. Det var...stort. Tack David.

Varsågod. Lyssna och berörs:

Gudomlig rojalist-javisst!

Idag var kyrkan full av prinsar och prinsessor av Guds rike. Två gånger om, först på familjegudstjänsten, det var då jag utnämnde oss alla till detta, och sen klockan 11 på den vanliga högmässan. Fast de som kom kl 11 fick aldrig höra att de var Gudomliga kungligheter förstås. Hoppas de förstod det ändå.

Att vara prins och prinsessa i Guds rike är nämligen något väldigt fint. Eftersom vi nu ibland säger att Gud är kung, och att vi är hans barn så blir ju vi kungabarn. Det vill säga prinsar och prinsessor.

Prinsar och prinsessor behandlas ju i allmänhet väldigt väl, med värdighet och respekt (förutom av människor som valt Jantelagen till lag för sitt liv. Men det är i allmänhet en väldigt dum lag och bara att strunta i annars också), och precis så förtjänar man att bli behandlad- och behandla andra- när man är prins och prinsessa i Guds rike.

Det bästa är att ALLA är prinsar och prinsessor i Guds rike. Vare sig man är barn, vuxen eller gammal så hör man dit! Vare sig vi vill det eller inte. Det gäller bara att komma på det! Men när vi väl kommer på det, när vi förstår det. Då får vi sträcka på oss och vara stolta.

Tro mig! Det är jätteinspirerande att ha en kyrka full två gånger om dagen med prinsar och prinsessor (både jag och min KH skulle gärna vilja att det var så varje söndag!)

För tydlighets skull: Hon som skriver det här uttalar sig inte på något sätt om det svenska kungahusets vara eller icke vara (är däremot nästintill militant för att avskaffa Jantelagen) MEN aspirerade däremot redan i ganska unga år på att bli en riktig sagotant!

Jag är inte bara präst. Jag är sagotant också. Och prinsessa av Guds rike!...hehe..busy life!

Kaxig

Lite kaxig var han väl ändå, Jesus när han red in i Jersusalem?

Att som kringvandrande sandal-man och lantis rida in på en åsna i Jerusalem och få människorna att hylla en som kung. DET är ändå ganska kaxigt tycker jag!

"Ödmjuk, ridande på en åsna"...jovars, men att åsnan var det djur som kungarna red in på i det gamla kungadömet Israel tyder väl ändå lite på att han var ganska så medveten om vilka anspråk han gjorde?

Så rörde han ju om i grytan en del också när han ville ge människorna sitt egenvärde tillbaka, förtryckta och förminskade som de var under kejsaren.

Glad advent på er allesammans! Nu ska jag stupa i säng för att vara pigg när jag ska predika på familjegudstjänsten i morgon om denne kaxige kung vars vilja var att få människorna att sluta huka och buga för någon annan än Gud själv (en del tycker inte att man ska buga för Gud heller. Men det tycker jag. Annars hamnar i alla fall jag lätt i hybris och då tycker jag lätt att människor, och Gud också, ska buga för mig istället, och oj..då blev det ju helt fel. Så jag fortsätter lugnt att buga mig för Gud).

Imorgon står vi upp i kyrkbänkarna, upprättade, i vår fulla längd som stolta människor och sjunger "Hosianna"!

En favorit talar

Få kan säga det som Cohen:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That´s how the light gets in
Anthem-Leonard Cohen

Nån annan sa nåt liknande:

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Thanksgiving...

...är en helg som är i högsta grad amerikansk och inte svensk men firas just nu av miljoners amerikaner. Eftersom en liten del av min familj är amerikansk är jag på blixtvisit söderut och har just ätit en stor och riklig Thanskgivingmiddag.

Jag tänker också på mina vänner i kyrkan i New York. Just nu har de serverat middag, kalkon, mashed potatoes, cranberries mm.. till människor från kvarteren runt Hell´s Kitchen, Manhattan, där kyrkan ligger. Många som kommer är fattiga, några hemlösa, en hel del ensamma och några vill bara fira thanksgiving med andra än sin familj. Just så här firar man varje thanksgiving och varje jul i kyrkan. Just som man gör i många kyrkor i New York och i USA.

I en kyrka i ett sådant samhälle blir ande och kropp dessutom naturligt sammankopplade på ett sätt som jag kan sakna här i Sverige många gånger. Att dela måltid, inte enbart i bröd och vin utan också i form av kalkon, brun sås och potatismos och framför allt i gemenskap kring fällborden i källaren blir en naturlig del av ett kristet, medmänskligt liv. Och där kan bordsskicken verkligen variera...

Vi har det bra i Sverige, men ofta tar vi också saker och ting lite för givna. Och när vi tar saker och ting för givna glömmer vi väldigt lätt bort vårt medmänskliga ansvar.

Thanksgiving innebär också att tänka på vad man är tacksam över. Att visa tacksamhet kan vara ett sätt att påminna sig om att inte ta saker och ting för givna. Så min tacksamhet idag går till att bo i ett land där den sociala tryggheten för det mesta funkar väldigt väl.

Min önskan är att vår kyrka än mer ska bli en plats där kropp och ande kan få mötas. Att andligheten inte enbart är något som sker i vårt inre utan något som är del av hela livet.

Chilla

Vissa resor måste man göra i sitt liv. Vissa meningar måste sägas. Vissa uppgifter måste utföras.

Varför? Ingen tvingar dig. Nej, många gånger kanske det är bättre att låta bli. Ibland kunde man kanske stannat och grävt där man stod, hållit tyst, låtit saker vara som de var.

Men ibland går det inte. Då måste man resa. Då kan man inte låta saker vara osagda. Då måste det göras.

Men i annat fall, om det inte är nödvändig så finns det ett ord som jag vill skriva lika stort på min vägg som folk ibland skriver "Carpe Diem".

Ordet är: Chilla.

Chilla (slang) ta det lugnt, slappna av

Etymologi

* Från engelskans chill (kyla ner; kyla av)

Ett gott skratt...

När det är november behöver jag inspiration! Kanske är den bästa inspirationen att skratta. Det är verkligen helt sjukt hur introverta och inåtvända vi verkar bli i november, det var vad jag tänkte på när jag av någon lat anledning tog tunnelbanan mina tre hållplatser i morse. Mindre inspirerande plats än tunnelbanan får man leta efter! Jag ska härmed promenera till jobbet!

Jag behöver verkligen en hel hink med inspiration nu! Behöver skratta mer, mycket mer! Skratta bort den där novembertröttheten...

Ibland när jag behöver akutskratta kollar jag på sjuka youtube-klipp på nätet. Tips är att söka på Björn Gustafsson, Napoleon Dynamite eller klipp från gamla 80- och 90-talsserier. Roliga reklamfilmer funkar också. Ju sämre, desto bättre. Och jag kan sitta dubbelvikt av skratt hemma för mig själv. Det funkar! Fast det är ju roligare att skratta ihop med andra förstås.

För övrigt tycker jag att vi kunde skratta lite mer i kyrkan också. Och dansa. En del är rädda för att vi blir för "pingstiga" i så fall. Jag skulle tro att vi blir för "dö-trista" i annat fall. Och det är nästan värre... Vi skrattar visserligen ganska så mycket på mitt jobb. Lite sämre ställt med dansen, men man kan ju inte få allt...

På söndag är det första advent däremot. Och då är det fest! Ljus i massor, härlig musik, och människor som strömmar till kyrkan för att tända ljus i vintermörkret. Vi läser texter om Jesus som red in i Jerusalem och då, mina vänner, var människor extremt glada och jublade och skrattade!

Djupt

Yta är det nya djupa...

Förebild

Frida Kahlo- hoppfull, modig, stark och sårbar.

Kompromisslös

Allt handlar om att våga hoppas. Att våga tro på ljuset, våga tro att döden och mörkret inte har sista ordet. Både i mitt eget personliga inre, men också i världen omkring mig.

Det är vad jag tror att uppståndelsen handlar om. Härom kvällen pratade jag om Nya Testamentet med ett gäng tonåringar.

Jag sa något i stil med att vara Kristen är att tolka sitt liv i ljuset av uppståndelsen. Jag sa också att just uppståndelsen var det som en gång i tiden höll mig ifrån att vilja kalla mig kristen. Jag kunde inte tro på något så banalt som att en människa uppstod från de döda.

Kanske handlar det inte om bevismaterial i den fysiska bemärkelsen, utan bevismaterial i den andliga, erfarenhetsmässiga bemärkelsen.

Jag är övertygad om att en människas liv är oändligt mycket värt. Även när det inte känns så, när det inte verkar så, vill jag övertyga mig själv om att det är så. Därför att min tro säger mig det. Därför att människors erfarenheter genom tiderna säger mig det.

Jag tror också att även i det mörkaste mörker finns det aldrig anledning att ge upp. Även detta för att min tro och människors erfarenheter säger mig det. De erfarenheter som speglas i berättelser om hur Gud hjälpte sitt folk ut ur Egypten, hur Gud hjälpte människor genom svårigheter i öknen, hur Gud vände Kung Davids dödsklagan till jubel, hur Gud ville liv så mycket att han inte ens lät döden stå ivägen för livet, utan lät Jesus uppstå ifrån de döda den där helgen när hopplösheten var så total på jorden, när allt hopp var dött.

Att vara kristen är att våga se hoppet i tillvaron, i människor, i sitt eget liv. Det är att tolka sitt eget liv utifrån att det alltid finns ett hopp. Det är också att våga lita på att vi får stötta varandra i detta hopp när vi själva inte orkar tro det.

Därför, sa jag till tonåringarna tror jag idag till 100% på att Gud kunde uppväcka Jesus från de döda. Därför är jag kompromisslös när det gäller uppståndelsen.

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag såg några belåtna leenden bland dem...

Dance me to the end of love

Jag dansade igår och fick återigen påfyllnad av livsglädje i höstmörkret.
Två beundransvärda herrar sätter så vackert ord på känlsor kring dansen:

Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje. Därför skall jag sjunga ditt lov och aldrig tystna
Kung David - Ps. 30:12-13

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Leonard Cohen- Dance me to the end of love

Hel och halv, hel och splittrad

Vi människor är helhetsmänniskor. Vi är både gudomliga och mänskliga, med kyrkans ord både syndare och rättfärdiga, både ljusets och mörkrets barn.

Den tidiga kristna kyrkan tog starkt avstånd från Gnosticismen. Det är mot denna som många av våra dogmer, bland annat trosbekännelsen formulerats.

Gnostikerna talar om ljusets barn och mörkrets barn. De talar om en stark skillnad mellan kroppen och själen. Kroppen är bara ett skal, medan själen är gudomlig.

Men det är väl fint? Tänk att få vara ljusets barn. Och det måste väl vara viktigare att tro på en evig själ än en evig kropp? Och jag tycker också det låter läskigt att vara "syndare".

Gnosticismen kallas vara dualistisk. Det vill säga den gör en uppdelning mellan kropp och själ, ont och gott...

Gnostikerna skulle ställa sig mot en kroppslig uppståndelse till exempel (jaja, det där med uppståndelsen är komplicerat och jag ska skriva vidare om det). Gnosticismen är också sekteristisk i sin karaktär, då den är avgränsande, avskiljande. Kanske rent av splittrande.

Vi människor har väldigt lätt för att göra denna dualistiska uppdelning hos oss själva. Vi har lätt att avgränsa oss, isolera oss splittra oss genom att känna oss främmande från andra, och från våra egna mänskliga sidor. I vår modernistiska tid ser vi lätt på oss själva och våra kroppar som maskiner vilka vi kan pressa hårt och mer eller mindre släpa runt på gym, i hårt arbete, operera om när de inte är som vi vill. Vi ser lätt maten mer eller mindre som bränsle som ska få dessa kroppar att orka.

Kristendomen (judendomen också, och Islam vågar jag säga, utan att kunna för mycket om denna religion) vill helhet för oss människor. Kyrkan har velat göra allt för att komma ifrån denna dualism, men hamnar ändå där titt som tätt. Ett sätt har varit att skambelägga sexualiteten och vår egen mänsklighet.

I vår tid, i vår kyrka hamnar vi i uppdelningen när vi slutar att hävda en kroppens uppståndelse (detta är att nedvärdera kroppen. Hur denna kroppsliga uppståndelse ser ut kan däremot diskuteras).

Eller när vi tar bort den realistiska människosynen som säger att vi människor är otillräckliga, eller syndare om vi så vill. Det som händer då, är att vi alltför ofta ser oss själva som enbart fantastiska gudsmänniskor, ljusets barn (läs självgoda). Medan vi tar oss rätt att hävda motsatsen hos motståndarna.

Detta kan ta sig uttryck i vår kyrka genom att vi tar avstånd från ekumeniken, från syndabekännelser, från dogmer. Det vi gör, anser jag, är att vi tar avstånd från människor.

Jag har tidigare skrivit om det negativa i uppdelningen liberal/konservativ. Om vi som liberala kristna inte kan se att de konservativa evangelikalerna på Amerikanska västkusten OCKSÅ är del av vår kyrka, av Kristi kropp, då är vi också del av denna uppdelning som i slutändan också skadar oss själva och vår självbild.

Det behöver inte betyda att vi gillar allt som de andra säger. Vi kan till och med ta avstånd helt och hållet från deras åsikter, livsstilar och handlingar. MEN inte från dem som människor och som kristna. Ekumeniken vill helhet. Vill säga: trots att vi är olika så hör vi ändå samman. Vi kan inte säga till en annan del av kroppen "Jag behöver dig inte".

På samma sätt kan vi alltid ta avstånd från människors åsikter och handlingar MEN aldrig från dem som människor. Kristendomen vill helhet. Trots våra olikheter hör vi samman i en enda kropp, en enda mänsklighet.

Så fort jag avgränsar en annan människa, säger jag också ok till att sätta mig själv i avgränsning och isolering.

Berättelser

Jag älskar berättelser. De har alltid varit en stor del av mitt liv. Både de jag själv berättar men framför allt dem jag lyssnat till.

Människor är berättelser. Bakom varje liv finns en historia.

Berättelser kan förändra, både den som får lyssna till dem, men också den som berättar dem. Och det är i samspelet mellan lyssnandet och berättandet som undret sker. Det är där vi kan nå, beröra och i bästa fall snudda vid en förståelse av varandra.

Jag har just läst en sådan berättelse om en människas liv. Jag berördes, förundrades och kanske förstod jag. Många gånger därför att jag kände igen mig själv så väl.

Så där är det. Vi människor delar många gånger liknande berättelser. På så vis är varje människa unik, men ändå lik alla andra.

Så blir vi till som brustna och mänskliga individer i en hel mänsklighet.

När jag tolkar det genom den kristna berättelsen om nattvarden uttrycker jag det: Som brutna delar av ett och samma bröd.

Därför hör vi samman. Därför vågar jag tro att min egen isolering kan upphöra genom att sammanfogas med de andras liv.

Livsnjutare

Frågan som ställs av människor om och om igen:

Vad är meningen med livet?

Jag har ställt mig frågan, jag har slutat ställa mig frågan. Finns det nån mening med ett liv? Ett bortsupet sådant i misär på gatan, ett liv som slutar i ensamhet på ett vårdhem, ett liv i ekorrhjul?

Frågan har gett mig ångest.

Vi jagar oss matta efter denna mening. I resor världen över. I religioner, i självförverkligande, i karriär...

Jag har slutat ställa mig frågan, för jag tror inte att det finns nån särskild mening.

Meningen är här och nu. Själva livet i sig är meningen. I kärleken. I relationer med andra människor.

Kanske är Predikaren en av de mest fantastiska böckerna i bibeln:

"Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet" (Pred. 1:2)

"Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad...de levande vet att de ska dö, men de döda vet ingenting...Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud har redan sagt ja till vad du gör...Njut av livet med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt flyktiga liv, det som Gud har gett dig under solen" (Pred. 8:15, 9:5,7-9)

Fritt tolkat: Älska, festa, ta tillvara på dina nära och kära. NJUT AV LIVET!

Skam

Ibland, eller väldigt ofta tror vi i kyrkan att genom att göra kyrkan till en plats som vilken som helst, och genom att tala om för människor att kyrkan är inget konstigt alls så kommer folk förstå sitt behov av att gå i kyrkan och komma till oss, och vi kommer få massor av besökare.

Och massor av besökare är just vad vi vill ha. För då får prästerna sina löner och det vill vi ju (märk ironin. Fast, visst jag vill ha lön).

Not. Kyrkan ÄR en konstig plats, kommer alltid vara en konstig plats, och ska vara en konstig plats. Eller, i alla fall en annorlunda plats.

Kanske kan vi inte göra skillnad och säga att en biosalong, eller nattklubb egentligen skulle vara mindre helig än vad kyrkan är. Jag tror och är helt och fullt övertygad om att Gud finns lika mycket där som i kyrkan och att dessa platser därmed är på sätt och vis lika heliga, men jag tror att kyrkan är och bör vara avskiljd och annorlunda därför att vi där söker något annat, och vill få kontakt med någon inom oss och i tillvaron (Gud) som skiljer sig från det vardagliga livet. Det liv som så många gånger gör oss fyllda av krav, skuld och skam.

När vi vill göra om kyrkan till att vara något "som är hur vanligt och normalt som vad som helst" är det lika pinsamt som vuxna som vill vara tonåringar, eller föräldrar som vill vara bästa kompisar med sina barn.

Ja, pinsamt är just vad det är. För vi skäms. Vi skäms över att vara kyrka då. Vi skäms över det vi är och försöker vara något som vi inte är.

Och skam, det är ju just det som vi i kyrkan vill förmedla helande och upprättelse ifrån.

Det finns så mycket skam i kyrkan. Och är kanske den största skammen den över att vara kyrka, tänker jag över ibland.

Hur ska en kyrka som skäms över sig själv kunna förmedla förlåtelse och upprättelse på ett trovärdigt sätt undrar jag lite smått i mitt stilla sinne.

Kära kyrka, sluta upp att skämmas och be om ursäkt för dig själv. Var stolt och tro på det du gör istället.

Närvarokollen då?

N Ä R V A R O

Närvarokontroll. Hade man i skolan ibland. Närvaroplikt var det minsann också.

Närvaro var inget man behövde ha koll på själv och som "bussbarn" (alltså nån som åkte skolbuss till skolan) fanns det liksom aldrig utrymme för att skolka. Nej, närvaro var enkelt på den tiden. Man var närvarande. Punkt. Ju äldre man blev desto mindre närvaro kollades det, och det blev lätt att be nån kompis fejka närvaro åt en. På franskan exempelvis..

Och nu är det aldrig nån som kollar närvaron. Det är fantastiskt skönt...jag kan vara där jag vill, när jag vill i stort sett (en sanning med modifikation så klart, jag har ju trots allt ett jobb att sköta).

MEN ibland skulle jag ändå önska en närvarokoll. Som kollar att jag verkligen är närvarande. Att jag inte bara låtsas, utan att jag faktiskt är närvarande i rummet. Inte fysiskt. Men mentalt. Att vara här och nu, är ibland den största utmaningen av dem alla. Att inte leva i det förflutna, inte i framtiden, inte i självcentrerade tankar, utan att leva här. Nu. I det jag gör här, med de människor jag träffar just nu.

För livet är just här. Nu. Det är det enda jag kan påverka. Inte det som varit, i viss mån kan jag påverka det som kommer men enbart genom att vara här. Och nu. Närvarande. Nära människor på riktigt.

Tror att både bekymmerslöshet och kärlek i viss mån stavas just så:

N Ä R V A R O

Forget about it

Jag samlar lite på visdomsord. Ett av de viktigaste visdomsorden fick jag av en av mina prästförebidler, Dag. Han påminde mig om vikten med att ta saker och ting med "en nypa salt".

Jag är inte säker på att jag förstod då hur viktiga de orden skulle bli. Men det är något av det mest genialiska som jag har hört formuleras inom kyrkans väggar.

Man kan ta allt med en nypa salt! Människor, normer, företeelser, händelser, konfirmander, pensionärer, män, kvinnor, sura gubbar o gummor på t-banan, jobbet, teologi, bloggar, filmer, sig själv, livet, regnigt o grått november, sport....men, nej, nej..inte sport. Inte om man är man..

Jag har gjort en undersökning som är helt subjektiv, ovetenskaplig och grymt generaliserande, kanske till och med sexistisk:

Kvinnor i allmänhet kan ha rätt svårt att ta livet och sig själva med en nypa salt. Men när det kommer till sport, så kan vi vara lite bättre på det. Jag menar..det är ju bara på lek!

Män däremot, är lite bättre i allmänhet på att ta livet och sig själva med en nypa salt. Men när det kommer till sport! Då är det på liv och död!!!

Ok. Det finns undantag åt båda hållen. Ta det hela med en nypa salt...

Jaha, va vill jag ha sagt med det här? Vet inte. Inget särskilt. Ta det med en nypa salt. Eller "forget about it" som Donnie Brasco skulle sagt...

Här och nu och framöver

Igår var det högtidligheter i Uppsala Domkyrka. Två biskopar vigdes för Stockholm respektive Härnösand stift. "Följande kvinnor har valts till biskopar...." löd kungörelsen, och det gick en rysning genom kroppen på mig. För även om jag verkligen tycker att teologiska kvalitéer går före kön, så är det stort att två kvinnor vigs till biskopar inom vår kyrka.

Vår gamla kyrka, men i en ny tid mot vår framtid...

En kyrka som är som en hönsgård ibland, där alla kacklar i mun på varandra där allt är kalabalik och många starka viljor drar åt olika håll. Där de världsliga drivkrafterna många gånger tycks gå före de andliga.

Men också en kyrka som vi älskar och som vi får tro vill och strävar efter det bästa för människor. Och där har vi lite meningsskiljaktigheter hur det ska se ut och hur det ska gå till... Då får vi lita på att vi har en ledare som kan sortera mellan viljorna och hålla ihop oss ändå mitt i våra olikheter och galenskaper. Jag brukar trösta mig med att tänka på Paulus. Det verkar ha varit likadant redan på hans tid och då hade kyrkan ändå bara funnits ett kort, kort tag. Sen har ju hans sätt att försöka styra upp det hela på tagits ur sitt sammanhang och velat användas helt galet...(en del av galenskaperna i kyrkan)..

Ja, just det, tänker jag sen. Det är för att kyrkan består av människor. Och vi människor är ju sällan, eller aldrig perfekta...Därför vi behöver kyrkan som den är med allt kacklande åt olika håll, ja (åtminstone jag)!

Hur som helst så har jag tilltro till att dessa damer kommer att leda vår kyrka här och nu och framöver. Heja Eva och Tuulikki!

En definitionsfråga...eller?

Ett flertal gånger, och inte alltför längesedan får jag frågan "Och hur definierar du dig teologiskt?"

Vi människor älskar att definiera varandra, placera in varandra i fack med små prydliga etiketter på. Så kan vi ta ställning för eller emot varandra på enklast möjliga sätt. Och i viss mån tror jag vi behöver denna förenkling av tillvaron.

Ett omtyckt, välanvänt citat bland oss kristna kommer från Paulus: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus".

Däremot sa Paulus aldrig något om liberal eller konservativ (fast jag tror ändå att han var inne ganska så mycket på samma problematik...men det tar vi i ett annat inlägg). När jag får frågan hur jag definierar mig teologiskt, förväntas jag välja mellan dessa. Liberal eller konservativ.

Och jag spyr på dessa definitioner. För de säger INGENTING.

Konservativ eller liberal politiskt, dogmatiskt, bibliskt? Kanske är liberal det nya konservativ, undrar jag ibland när jag känner av vikten av att definiera sig som liberal.

Jag tror fortfarande i min enfald att kristen tro handlar om att gå bortom dessa definitioner av varandra, att se varandra för de människor vi är. Samtidigt är jag en stolt kristen, vilket många gånger placerar mig i facket med en blinkande varningslampa som tenderar att säga "from" och det är väl detsamma som "konservativ"...eller hur var det nu igen?

Ja, jag är from på många sätt. Jag anser att min tro, bibeln och dogmerna är centrala för hur jag lever mitt liv. Därför att det är på detta sätt som jag kommit fram till att jag verkligen kan leva mitt liv och låta andra också göra det. "Bara du inte skadar nån" fick jag till (visserligen skämtsamt) svar av en person. Nä...tänker jag, det är ju just det det handlar om...

"Liberal kristen" är inte en skylt du kan hänga på dig som automatiskt gör dig till en god människa utan fördomar. Objektet för vår godhet, liksom våra fördomar förflyttar sig bara till andra grupper av människor. Det vill säga, vi är alla av samma skrot och korn och behöver hjälp av varandra och av Gud för att kunna leva denna människokärlek gentemot varandra. Ja, även dem som vi inte tycker förtjänar det!

Så mot min princip definierar jag mig just nu som: en stolt, progressiv, dogmatisk, from, världstillvänd, kvinnlig präst som älskar högkyrklig liturgi, som älskar livet och som tror på att Guds kärlek gäller alla människor och vill därmed också försöka bäst jag kan att förmedla detta evangelium genom att som präst predika detta och som medmänniska försöka visa på det i mitt sätt att leva. Även gentemot kvinnoprästmotståndare. Och ja, jag kommer att viga homosexuella.

För länge sen före Konstantins tid räckte det att säga just "Kristen". Allt var enklare förr, inte sant? ;)

Street-smart

Att tro är lite som att vara street-smart. Fast i livet. Livet är som en stor stor stad. Den som inte förhåller sig till det på ett vettigt sätt går lätt under där i kaoset.

Den stora stora staden är på nåt sätt som den är. Vissa delar är underbara, andra är mindre trevliga och smartast gör man i att undvika de minst trevliga i den mån det går. Annars bör man rusta sig väl för att ge sig dit. Ta med en stark vän t ex. Den som bott nära kärnan i en sån här stor stor stad vet att man är körd om man försöker gå mot strömmen. Go with the flow, men bevara för allt i världen din egen riktning. Annars slutar du som en virrpanna som inte kommer nånstans.

I den stora stora staden handlar det många gånger om att äta eller att ätas. Den som inte vet vem han eller hon är blir snabbt ett hett villebråd, som upphöjs till skyarna, men lämnas snart på trottoaren med bara sitt skal när denne konsumerats av dem som fått ut all näring, det som de vill.

Kanske är det för att vi inte har nån stor stor stad i Sverige, utan bara städer med rätt tomma gator som vi sätter ett sådant värde i att gå mot strömmen. Coolt? Ja, kanske. Eller puckat? Ibland.

Att tro är som att vandra på livets avenyer och bakgator med sin streetsmarthet. Det gäller att acceptera klimatet. Försöka välja de smartaste vägarna och ta hjälp av andra i det svåra. Tillsammans med andra kan vi förstås gå samman och med gemensam kraft förändra gatbilden. Men ensam? Aldrig. It´s a no-no.

Cynisk bild av staden eller av livet? Kanske, men tillägas bör att jag älskar den stora stora staden liksom jag älskar livet! Just därför att jag är både street-smart och har en tro.

Dogmens vara eller icke vara

Att ta dogmer och läror på allvar är att erkänna att vi inte är en avskiljd del av tiden och verkligheten. Det är att sätta sig själv i ett sammanhang och tro att vi är varken mer eller mindre viktiga än andra människor i andra tider, i andra delar av vår värld.

Dogmer och läror är erfarenheter av livet som människor sammanfattat och delat med sig av till sin omvärld, till sin eftervärld. Vi är del av denna samma verklighet.

Problemet med dogmer är att de ofta är formulerade av en väldigt homogen massa, en massa som inte talar för hela mänsklighetens erfarenheter.

Det blir lite lustigt idag bara, när samma homogena massa plötsligt bestämmer att vi ska kasta ut dogmerna och läran. Att vi inte behöver dem. När samma homogena massa dessutom, utan att de själva verkar se det, återigen vill bestämma vad den övriga världen ska lägga för tolkning av sina dogmer och läror...

Däremot kan och måste dogmer och läror alltid omdefinieras och förstås utifrån den tid de lever i.

Men om vi inte orkar lyssna på dem som levt före oss, hur ska vi då orka lyssna på dem som lever här och nu men som inte tänker som oss? Då är ödmjukheten långt borta men hybris väntar runt hörnet.

Två öron. En mun. TIO FINGRAR!!!

Döden, döden, döden, livet, livet, livet

Det är mycket död nu. I helgen var det Alla själars dag, vilken jag predikade över och höstlöven påminner om att sommaren är, just det, död. Har haft några samtal med vänner senaste tiden om hur närvaron av död faktiskt gjort att man insett det stora med livet.

Döden gör sig ständigt påmind, men vi försöker också ständigt ignorera den. Allt som påminner om dödlighet och förgänglighet vill vi inte ha med att göra i vår tid, i vårt land. En av mina goda vänner kommer från Mexico. Där dansar man och festar med de döda på "De dödas dag", som är motsvarigheten till vår Alla själars dag.

Bissart! Det tänkte jag i alla fall första gången jag hörde om det. Men kanske är det inte så bissart egentligen?

Döden tillhör livet, liksom mat, fest och sång tillhör livet. Genom att festa med de döda, hyllar man dem så som de skulle velat bli firade när de fanns i livet. Min vän skulle säga ungefär: Livet är tufft, livet är orättvist, döden är tung. Ja, men det är också en naturlig del av livet. Låt oss därför sörja, men låt oss också därför leva livet här och nu! Livet går inte i repris.

Med döden är det som med livet. De finns där. Sida vid sida. Genom att acceptera att döden finns, genom att acceptera att allt är förgängligt kan vi också se och ta tillvara på livet här och nu!

Coco

Jag såg just filmen om Coco Chanel. Denna faschinerande, excentriska, charmanta kvinna som var helt banbrytande vad gäller mode och synen på både kroppen och kvinnan under 1900talet. Från att som kvinna HA en kropp som ipressad korsett och klädd med stora otympliga kjolar, blev det nu möjligt, i och med Chanels kläder, för kvinnan att också VARA sin kropp.

För ett tag sedan fick jag ett halsband av en person som betytt mycket för mig i min väg till att bli präst. Det är ett långt halsband som går att linda flera varv runt halsen. Den ena halvan består av pärlor och den andra av små kors. "Så kan du vara hälften präst och hälften flärd.." sa min vän. Jag tog på mig halsbandet och lindade det två varv runt halsen. Genast såg jag ett varv med kors och ett varv med pärlor. Då blev det klart för mig: Jag är inte hälften präst och hälften flärd. Jag är 100% präst och 100% flärd. Enbart så blir jag en hel människa.

Vi kan inte dela upp våra liv. Vi behöver få vara våra kroppar till 100%, men vi behöver också veta att vi kan vara 100% andliga. Jag är alltigenom Jenny när jag dansar men jag är också alltigenom Jenny när jag står i predikstolen.

Så blir allting nytt

Jag fick ett mail från en vän, hon frågade om jag har någon blogg där jag publicerar mina texter. Det hade jag inte, men jag gick tillbaka till min gamla blogg "Stories from Hell´s Kitchen" från tiden som flitig bloggare i New York och kände att nu är det dags igen! Härmed blir jag återigen en blogger!

Jag skriver för att leva. Människor behöver mat, kläder, sömn, vila för att leva drägliga liv. Jag behöver skrivandet också.

Jag tänker därför är jag, formulerade Descartes.
Jag är. Därför skriver jag, formulerar jag.

Välkommen till min blogg!