Igår var det högtidligheter i Uppsala Domkyrka. Två biskopar vigdes för Stockholm respektive Härnösand stift. "Följande kvinnor har valts till biskopar...." löd kungörelsen, och det gick en rysning genom kroppen på mig. För även om jag verkligen tycker att teologiska kvalitéer går före kön, så är det stort att två kvinnor vigs till biskopar inom vår kyrka.
Vår gamla kyrka, men i en ny tid mot vår framtid...
En kyrka som är som en hönsgård ibland, där alla kacklar i mun på varandra där allt är kalabalik och många starka viljor drar åt olika håll. Där de världsliga drivkrafterna många gånger tycks gå före de andliga.
Men också en kyrka som vi älskar och som vi får tro vill och strävar efter det bästa för människor. Och där har vi lite meningsskiljaktigheter hur det ska se ut och hur det ska gå till... Då får vi lita på att vi har en ledare som kan sortera mellan viljorna och hålla ihop oss ändå mitt i våra olikheter och galenskaper. Jag brukar trösta mig med att tänka på Paulus. Det verkar ha varit likadant redan på hans tid och då hade kyrkan ändå bara funnits ett kort, kort tag. Sen har ju hans sätt att försöka styra upp det hela på tagits ur sitt sammanhang och velat användas helt galet...(en del av galenskaperna i kyrkan)..
Ja, just det, tänker jag sen. Det är för att kyrkan består av människor. Och vi människor är ju sällan, eller aldrig perfekta...Därför vi behöver kyrkan som den är med allt kacklande åt olika håll, ja (åtminstone jag)!
Hur som helst så har jag tilltro till att dessa damer kommer att leda vår kyrka här och nu och framöver. Heja Eva och Tuulikki!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller med! Det är stort, väldigt stort. Jag har stor tilltro till dessa två kompetenta personer.
Och visst är det så att kyrkan alltid kommer att vara fylld av motstridiga viljor. Den består ju av människor, och vi är ju rätt splittrade, helt enkelt.
Sedan kan man ju önska att vi behandlade sådana med olika åsikter än våra egna lite bättre, lät bli att slänga skällsord och nedsättande tillmälen efter varandra osv. Lite hyfs, helt enkelt.
Ja, mer hyfs och snällhet i kyrkan! Ibland har vi fått för oss att vi måste slänga ut snällheten, och jag antar att det är flatheten och mesigheten vi menar. Tyvärr innebär detta att vi ofta slänger ut kärleksfullheten och går och blir arroganta och ohyfsade på kuppen...Det är dumt tycker jag.
Skicka en kommentar