Hel och halv, hel och splittrad

Vi människor är helhetsmänniskor. Vi är både gudomliga och mänskliga, med kyrkans ord både syndare och rättfärdiga, både ljusets och mörkrets barn.

Den tidiga kristna kyrkan tog starkt avstånd från Gnosticismen. Det är mot denna som många av våra dogmer, bland annat trosbekännelsen formulerats.

Gnostikerna talar om ljusets barn och mörkrets barn. De talar om en stark skillnad mellan kroppen och själen. Kroppen är bara ett skal, medan själen är gudomlig.

Men det är väl fint? Tänk att få vara ljusets barn. Och det måste väl vara viktigare att tro på en evig själ än en evig kropp? Och jag tycker också det låter läskigt att vara "syndare".

Gnosticismen kallas vara dualistisk. Det vill säga den gör en uppdelning mellan kropp och själ, ont och gott...

Gnostikerna skulle ställa sig mot en kroppslig uppståndelse till exempel (jaja, det där med uppståndelsen är komplicerat och jag ska skriva vidare om det). Gnosticismen är också sekteristisk i sin karaktär, då den är avgränsande, avskiljande. Kanske rent av splittrande.

Vi människor har väldigt lätt för att göra denna dualistiska uppdelning hos oss själva. Vi har lätt att avgränsa oss, isolera oss splittra oss genom att känna oss främmande från andra, och från våra egna mänskliga sidor. I vår modernistiska tid ser vi lätt på oss själva och våra kroppar som maskiner vilka vi kan pressa hårt och mer eller mindre släpa runt på gym, i hårt arbete, operera om när de inte är som vi vill. Vi ser lätt maten mer eller mindre som bränsle som ska få dessa kroppar att orka.

Kristendomen (judendomen också, och Islam vågar jag säga, utan att kunna för mycket om denna religion) vill helhet för oss människor. Kyrkan har velat göra allt för att komma ifrån denna dualism, men hamnar ändå där titt som tätt. Ett sätt har varit att skambelägga sexualiteten och vår egen mänsklighet.

I vår tid, i vår kyrka hamnar vi i uppdelningen när vi slutar att hävda en kroppens uppståndelse (detta är att nedvärdera kroppen. Hur denna kroppsliga uppståndelse ser ut kan däremot diskuteras).

Eller när vi tar bort den realistiska människosynen som säger att vi människor är otillräckliga, eller syndare om vi så vill. Det som händer då, är att vi alltför ofta ser oss själva som enbart fantastiska gudsmänniskor, ljusets barn (läs självgoda). Medan vi tar oss rätt att hävda motsatsen hos motståndarna.

Detta kan ta sig uttryck i vår kyrka genom att vi tar avstånd från ekumeniken, från syndabekännelser, från dogmer. Det vi gör, anser jag, är att vi tar avstånd från människor.

Jag har tidigare skrivit om det negativa i uppdelningen liberal/konservativ. Om vi som liberala kristna inte kan se att de konservativa evangelikalerna på Amerikanska västkusten OCKSÅ är del av vår kyrka, av Kristi kropp, då är vi också del av denna uppdelning som i slutändan också skadar oss själva och vår självbild.

Det behöver inte betyda att vi gillar allt som de andra säger. Vi kan till och med ta avstånd helt och hållet från deras åsikter, livsstilar och handlingar. MEN inte från dem som människor och som kristna. Ekumeniken vill helhet. Vill säga: trots att vi är olika så hör vi ändå samman. Vi kan inte säga till en annan del av kroppen "Jag behöver dig inte".

På samma sätt kan vi alltid ta avstånd från människors åsikter och handlingar MEN aldrig från dem som människor. Kristendomen vill helhet. Trots våra olikheter hör vi samman i en enda kropp, en enda mänsklighet.

Så fort jag avgränsar en annan människa, säger jag också ok till att sätta mig själv i avgränsning och isolering.