Kompromisslös

Allt handlar om att våga hoppas. Att våga tro på ljuset, våga tro att döden och mörkret inte har sista ordet. Både i mitt eget personliga inre, men också i världen omkring mig.

Det är vad jag tror att uppståndelsen handlar om. Härom kvällen pratade jag om Nya Testamentet med ett gäng tonåringar.

Jag sa något i stil med att vara Kristen är att tolka sitt liv i ljuset av uppståndelsen. Jag sa också att just uppståndelsen var det som en gång i tiden höll mig ifrån att vilja kalla mig kristen. Jag kunde inte tro på något så banalt som att en människa uppstod från de döda.

Kanske handlar det inte om bevismaterial i den fysiska bemärkelsen, utan bevismaterial i den andliga, erfarenhetsmässiga bemärkelsen.

Jag är övertygad om att en människas liv är oändligt mycket värt. Även när det inte känns så, när det inte verkar så, vill jag övertyga mig själv om att det är så. Därför att min tro säger mig det. Därför att människors erfarenheter genom tiderna säger mig det.

Jag tror också att även i det mörkaste mörker finns det aldrig anledning att ge upp. Även detta för att min tro och människors erfarenheter säger mig det. De erfarenheter som speglas i berättelser om hur Gud hjälpte sitt folk ut ur Egypten, hur Gud hjälpte människor genom svårigheter i öknen, hur Gud vände Kung Davids dödsklagan till jubel, hur Gud ville liv så mycket att han inte ens lät döden stå ivägen för livet, utan lät Jesus uppstå ifrån de döda den där helgen när hopplösheten var så total på jorden, när allt hopp var dött.

Att vara kristen är att våga se hoppet i tillvaron, i människor, i sitt eget liv. Det är att tolka sitt eget liv utifrån att det alltid finns ett hopp. Det är också att våga lita på att vi får stötta varandra i detta hopp när vi själva inte orkar tro det.

Därför, sa jag till tonåringarna tror jag idag till 100% på att Gud kunde uppväcka Jesus från de döda. Därför är jag kompromisslös när det gäller uppståndelsen.

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag såg några belåtna leenden bland dem...